Frigiven

Natten mot den 21 augusti 2006 var då det hände. I nästan två års tid har jag sökt efter sanningen om vad som hände, det enda jag visste när jag vaknade var att jag inte befann mig hemma. Jag tittade mig omkring och såg fyra tegelväggar runt om mig, med en stor ståldörr vid en av dem och ett litet fönster med galler på en annan. I det unkna rummet fanns något som liknade en toalett. På golvet låg en bibel.

Jag var fängslad. Frihetsberövad. Inlåst.

Paniken exploderade inom mig, och frågor vällde ur mig; Hur kunde det här ha hänt? Varför just mig? Vad ska jag göra? Jag försökte lugna ner mig genom att inbilla mig om att det hela bara var ett missförstånd, jag skulle bli utsläppt snart. Men jag skulle komma att sitta där inne väldigt länge...

Efter ett tag hördes ett skarpt, hastigt ljud och en lucka öppnades i dörren, och en ståltallrik ramlade ner på golvet. Vad tallriken innehöll vet jag inte, jag skulle inte ens matat en gris med det. Men det var mer eller mindre detta jag skulle bli tvungen att äta under min tid i det här fasansfulla fängelset.

Dagarna gick. Veckorna gick. Inget hände mer än att luckan öppnades en gång varje dag. En dag när jag satt mot ett av hörnen i rummet, började jag stirra på bibeln. Den låg där på golvet orörd. Jag tog upp den och såg direkt att den var helt ny, och att den var på svenska. Jag är ateist och har aldrig ens tänkt tanken på att läsa en bibel, men vid den här tidpunkten när allt hopp tycktes vara borta så var det nästan som att bibeln kallade på mig.

När jag öppnade bibeln ser jag efter ett tag att någon ringat in vissa bokstäver på första sidan med en svag svart bläckfärg. Jag brydde mig inte så mycket om det i början, utan började läsa. Eftersom jag varit fängslad i flera veckor så hade jag lagt märke till att gallerfönstret befann sig på ett ställe som gjorde att jag bara hade ljus ett par timmar om dagen.

Detta gjorde sig påmint när jag läste bibeln. Det blev svart.

Jag började läsa igen nästa dag. Jag upptäckte mer ringar under vissa bokstäver. Efter ett antal vända blad ser jag nu att någon skrivit "ordet är vulva" med en svag svart bläckfärg. Under kunde man se att något suddats ut. Men det gick ändå att se vad det stod; Chiffer. När jag såg det höll jag på att hoppa upp i taket. Jag förstod då genast att ringarna i alla bokstäverna betydde något. Jag bläddrade tillbaks till första sidan.

Jag började ivrigt försöka bilda ord av de första ringarna. Men det gick inte. Jag hade redan glömt bort att det var ett chiffer, och att ordet vulva är den kod jag måste ha för att kunna lösa chiffret. Då insåg jag att det här kommer att ta tid med tanke på att jag bara har läsljus i ett par timmar varje dag. Och tid är precis vad det tog...

För varje dag som gick så blev jag allt svagare. Under vissa perioder kunde jag inte alls jobba med chiffret. Men jag gav aldrig upp. Jag var fast besluten om att jag skulle ta mig därifrån, och när jag gjort det skulle jag ta reda på vart fan jag var och vem fan som satt mig där.

De ord jag till en början fick ut av chiffret var irrelevanta. Men till slut såg jag detta "golvstenen rakt under fönstret." Jag började genast undersöka stenarna och märkte att en av dem satt lösare än de andra. Efter en dags kämpande lyckades jag få upp stenen, det jag fick betala var att alla mina fingrar blev alldeles blodiga.

Under stenen fanns en decimeterlång bit av vad som såg ut att ha varit bladet av en bågfil. Jag förstod direkt vad det var tänkt att jag skulle göra med den. Fönstret var tillräckligt stort för att jag skulle kunna ta mig ut om gallret var borta. Gallret på fönstret bestod av 5 järnstolpar. Jag började såga. Det hände inte mycket.

Jag började läsa bibeln igen. Jag hade tidigare märkt att det fanns ringar över bokstäver i hela bibeln, därför fortsatte jag med chiffret under de stunder de va ljust och när jag inte orkade såga. Men alla orden skulle visa sig vara irrelevanta. Efter ungefär tre månader fick jag bort den första stolpen och det dröjde ungefär så lång tid mellan varje gång jag fick bort en stolpe.

När den sista stolpen äntligen var borta böjde jag mig ut för att kunna få en liten inblick om var jag befann mig. Det var en bra bit ner till marken, ungefär 10-14 meter skulle jag tro. Jag vågade inte hoppa i början. Men det kom en tidpunkt då jag helt enkelt inte kunde hejda mig själv även om jag visste att jag skulle skada mig och kanske dö om jag hoppade.

Jag kommer aldrig förstå hur jag kunde klara mig oskadd från det där hoppet. Tror jag ska skicka ett mail till mythbusters eller något. När jag väl var på marken kollade jag försiktigt runt omkring mig själv. Ingen syndes till. Sprang mot några träd. Till slut befann jag mig i en djungel. Jag sprang vidare, i tron om att jag var jagad och förföljd. Det blev mörkt men jag stannade aldrig. Solen gick upp.

Helt plötsligt hörde jag ett gevär skjutas av. Och igen. Jag löpte med de sista krafter jag hade kvar mot skotten. Lika plötsligt dyker en färgad man upp mitt framför mig med ett gevär riktat mot mig. Han skriker argsint mot mig på ett främmande språk. Röster hörs bakom honom, och efter ett tag kommer ett tiotal andra färgade män med gevär fram. Jag står på knä med händerna uppsträckta och bönfaller dem på engelska att inte skjuta mig. En av männen börjar då skratta och går fram till mig. Han laddar om sitt gevär, osäkrar och siktar mot mitt huvud. Jag börjar skrika panikartat och säger att jag kan ge dom 100 000 dollar om de tar mig till en stad och släpper mig fri. Han tittade på mig ett bra tag med en mordsint blick och sa; "Okey, but if you try anything, you die".

De släpade mig ut ur djungeln till några jeepar. Jag har inte så stor koll på hur många dagar vi körde eftersom jag knappt var vid medvetande, men jag kommer i alla fall ihåg att bilarna tankades minst två gånger. Till slut kom vi fram till en folktät stad och jag kollade mig omkring när vi åkte. Då kom jag på vad jag sagt till männen; att jag ska ge dom 100 000 dollar. Jag tänkte på vad som skulle hända när de insett att jag ljugit för dem. Nu var det kört tänkte jag.

Kort därefter såg jag något längre fram i körriktningen. Det jag kände när jag såg detta kommer jag aldrig glömma. En svensk flagga vajade över en byggnad. När vi mötte byggnaden stod det "The Swedish Embassy". Det här var min chans.Utan att tänke efter särskilt mycket hoppade jag av jeepen och ramlade mot marken. Männen märkte direkt vad jag gjorde och bromsade skrikandes. Jag sprang för mitt liv mot ambassaden där det stod ett antal militärer med svenska uniformer. Jag kollade bakom mig och ser att tre av männen sprang efter mig. Då skriker jag allt vad jag har mot militärerna; SVENSK I NÖD! HJÄLP MIG FÖR HELVETE!

Jag hör ett skott svischa förbi mig bakifrån. Militärerna öppnar eld. Jag löper in genom grinden upp mot byggnaden och in i den fort som fan, och hade inte personalen stoppat mig hade jag nog aldrig slutat springa. En dam med vänlig röst säger "Det är över, du är i säkerhet nu." Glädje.

Fick veta att jag befann mig i Kinshasa, Kongo i Centralafrika, och att det var den 5 juni 2008. Kul. Jag som trodde jag bara var i Rosengård på en weekendresa.

Efter diverse förhör, ID-problem och förseningar från alla håll och kanter sätts jag på ett plan mot Sverige och Arlanda efter 2 veckor. Jag hinner knappt sprätta den obligatoriska blaskiga ölen som serveras på planet förän nästa djävulskap börjar.

Fortsättning följer...

hasse knöl