"Det enda han ville var att få dricka sin öl"

Jag hade inte ens sett en öl på över två års tid. Smaken hade jag glömt. Den känsla som jag hade när jag höll den iskalla burken i handen, den lycka jag upplevde.. går inte att beskriva närmare än euforisk. Den höll i sig ungefär 5 sekunder. Sedan hörs skrik på arabiska följt av att hela planet börjar skrika.Al-qaida var här. En av kaparna drog upp en kvinnlig passagerare, höll en kniv mot hennes hals och skrek.

Alla i planet var skräckslagna utom en passagerare. Nämligen jag. Den vrede och ilska jag kände, över att några jävla uppmärksamhetskrävande korkade araber håller på att jävlas just nu efter allt jag hade varit med om, var fruktansvärd. Jag räknade snabbt att terroristerna var 4 stycken och att alla hade knivar av något slag. Men vart var bomben?

En av terroristerna börjar skrika på engelska att någon ska visa honom ner till bagageutrymmet i planet. Det blev tyst, och som svar på det skar dom halsen av kvinnan. Alla skrek. De slet upp en ny passagerare. Nu tänkte jag, att nu tar jag tag i det här. Jag reste mig upp och sa att jag visste vägen, vilket jag egentligen inte gjorde.

Terroristerna skrek att ja skulle komma fram och under tiden ja gjorde det, frågade jag på svenska om någon annan visste vägen så att jag kunde leda dem dit. En av flygvärdinnerna pekade bakåt. En av kaparna blev förbannad och slog till mig i ryggen. Jag såg luckan och öppnade den. De ville att jag skulle följa med ner, men det konstiga var att endast två av dem följde med ner, resten gick tillbaka till passagerarna. Det var kanske det dummaste de någonsin gjort.

Nere bland bagaget gick vi längs en gång, och jag hade en kniv pressad mot ryggen. En av dem var den engelsktalande kaparen och efter ett tag sa han åt mig att plocka upp en svart vanlig resväska. Det var bomben. Jag böjde mig ner, och tänkte nu jävlar smäller det.

Och som det small sen. Jag tog tag i väskan, vände mig om och slog till den första med väskan så han flög åt vänster, och innan den andra kaparen han blinka så hade jag gett han en stenhård höger över näsan så han for i golvet. Den första kaparen blev medvetslös, men den andre var fortfarande vid medvetande och försökte skrika på hjälp men under tiden tog jag tag i han och skallade hans huvud mot en vägg. Då låg han still, kan man säga.

Jag tog deras knivar och sprang mot ingången och ställde mig inne i ett hörn. Den tredje kaparen stod ett tag där uppe och skrek, men tillslut hoppade han ner. Jag sprang fram, vrålade och tacklade in honom bland alla väskor. Han högg efter mig med kniven men missade hela tiden. Men samtidigt som jag fick in en träff med vänstern rakt på hakspetsen så satte han kniven i axeln på mig. Det gjorde ont.

Nu blev jag ännu mer förbannad, jag tog ut kniven i rena vreden och kasta bort den. Sedan slog jag tills mjölksyran tog ut sin rätt. Jag släpade bort honom till de andra två. När jag såg dörren längst bak till vänster visste jag genast vad jag ville göra. Jag öppnade, slängde ut alla en och en och sa hörs hej. Den fjärde kaparen hade jag inte sett röken av. Jag tog mig upp ur bagageutrymmet försiktigt. Jag spanade fram i planet men han var inte där. Då gick jag fram och frågade vart han var, och fick svaret att han dödat piloterna och sitter i cockpiten. Jag började gå framåt i planet då någon frågade mig vart de andra kaparna var, och jag svarade; någonstans över Tchad.

Utanför cockpiten ligger piloterna ihjälhuggna. Jag försökte öppna dörren men den var låst. Då fick jag en idé. Jag skrek "Allah-o-Akbar" sedan försökte jag härma den engelsktalande kaparen och sa "Open the door", och självklart öppnar den korkade jäveln dörren. Han högg genast mot mig och försökte dra igen dörren, men jag fick tag i hans arm och drog ut honom ur cockpiten. Då fick han ryggen vänd mot mig och då sparkade ja honom så han flög ut en bit till passagerarna. Han kröp bakåt en bit, ställde sig upp och höll kniven i ett järngrepp.

Då såg jag att en passagerare bakom honom sträckte ut sitt ben för att fälla honom. Jag tog ett par snabba kliv framåt så han skulle backa fortare, och då stöp han. Jag klev fram mot han och sparkade bort kniven ur hans hand, böjde mig ner och slog han tills mjölksyran återigen tog ut sin rätt. Människan har ungefär 30 ben totalt i huvudet, och jag tror merparten av dom blev brytna på den där killen.

"Vilken jävla dåre, han har slagit ner alla terrorister!" hörs någon säga längre bak i planet. Direkt efter det säger någon annan "Men vem fan kör planet nu?!" och då löpte jag in i cockpiten igen och såg efter ett tag att planet tappar höjd. Ungefär fem minuter senare kom jag på hur man rätade upp planet och hur man slog på autopiloten.

Sen gick jag ut ur cockpiten igen och letade mig tillbaka till min plats. Många undrade då vem som ska styra planet, om vi kommer krascha etc. Jag svarade med detta: "Vi kraschar inte än på ett tag, men någon som vågar kalla sig pilot får fan ta å sätta sig vid spakarna, för nu ska jag dricka min jävla öl - Hörs hej!"

När vi landade i Arlanda så skyndade jag mig att sticka därifrån från allt tumult. Hela. Det orkade jag inte med. Dagen efter läste jag i en tidning om händelsen. De hade intervjuat någon som säger sig suttit en rad framför mig i planet. "Nu kliv ja upp och skipar rättvisa" ska jag ha sagt enligt den personen. Är inget jag kommer ihåg, men det är väl inte helt omöjligt. När jag vände blad hade tidningne intervjuat ytterliggare en person på planet, och rubriken var "Det enda han ville var att få dricka sin öl", och det kan jag väl säga stämde rätt bra.

Mer om Mytens inblandning av min frihetsberövning i nästa inlägg.

hasse knöl

Frigiven

Natten mot den 21 augusti 2006 var då det hände. I nästan två års tid har jag sökt efter sanningen om vad som hände, det enda jag visste när jag vaknade var att jag inte befann mig hemma. Jag tittade mig omkring och såg fyra tegelväggar runt om mig, med en stor ståldörr vid en av dem och ett litet fönster med galler på en annan. I det unkna rummet fanns något som liknade en toalett. På golvet låg en bibel.

Jag var fängslad. Frihetsberövad. Inlåst.

Paniken exploderade inom mig, och frågor vällde ur mig; Hur kunde det här ha hänt? Varför just mig? Vad ska jag göra? Jag försökte lugna ner mig genom att inbilla mig om att det hela bara var ett missförstånd, jag skulle bli utsläppt snart. Men jag skulle komma att sitta där inne väldigt länge...

Efter ett tag hördes ett skarpt, hastigt ljud och en lucka öppnades i dörren, och en ståltallrik ramlade ner på golvet. Vad tallriken innehöll vet jag inte, jag skulle inte ens matat en gris med det. Men det var mer eller mindre detta jag skulle bli tvungen att äta under min tid i det här fasansfulla fängelset.

Dagarna gick. Veckorna gick. Inget hände mer än att luckan öppnades en gång varje dag. En dag när jag satt mot ett av hörnen i rummet, började jag stirra på bibeln. Den låg där på golvet orörd. Jag tog upp den och såg direkt att den var helt ny, och att den var på svenska. Jag är ateist och har aldrig ens tänkt tanken på att läsa en bibel, men vid den här tidpunkten när allt hopp tycktes vara borta så var det nästan som att bibeln kallade på mig.

När jag öppnade bibeln ser jag efter ett tag att någon ringat in vissa bokstäver på första sidan med en svag svart bläckfärg. Jag brydde mig inte så mycket om det i början, utan började läsa. Eftersom jag varit fängslad i flera veckor så hade jag lagt märke till att gallerfönstret befann sig på ett ställe som gjorde att jag bara hade ljus ett par timmar om dagen.

Detta gjorde sig påmint när jag läste bibeln. Det blev svart.

Jag började läsa igen nästa dag. Jag upptäckte mer ringar under vissa bokstäver. Efter ett antal vända blad ser jag nu att någon skrivit "ordet är vulva" med en svag svart bläckfärg. Under kunde man se att något suddats ut. Men det gick ändå att se vad det stod; Chiffer. När jag såg det höll jag på att hoppa upp i taket. Jag förstod då genast att ringarna i alla bokstäverna betydde något. Jag bläddrade tillbaks till första sidan.

Jag började ivrigt försöka bilda ord av de första ringarna. Men det gick inte. Jag hade redan glömt bort att det var ett chiffer, och att ordet vulva är den kod jag måste ha för att kunna lösa chiffret. Då insåg jag att det här kommer att ta tid med tanke på att jag bara har läsljus i ett par timmar varje dag. Och tid är precis vad det tog...

För varje dag som gick så blev jag allt svagare. Under vissa perioder kunde jag inte alls jobba med chiffret. Men jag gav aldrig upp. Jag var fast besluten om att jag skulle ta mig därifrån, och när jag gjort det skulle jag ta reda på vart fan jag var och vem fan som satt mig där.

De ord jag till en början fick ut av chiffret var irrelevanta. Men till slut såg jag detta "golvstenen rakt under fönstret." Jag började genast undersöka stenarna och märkte att en av dem satt lösare än de andra. Efter en dags kämpande lyckades jag få upp stenen, det jag fick betala var att alla mina fingrar blev alldeles blodiga.

Under stenen fanns en decimeterlång bit av vad som såg ut att ha varit bladet av en bågfil. Jag förstod direkt vad det var tänkt att jag skulle göra med den. Fönstret var tillräckligt stort för att jag skulle kunna ta mig ut om gallret var borta. Gallret på fönstret bestod av 5 järnstolpar. Jag började såga. Det hände inte mycket.

Jag började läsa bibeln igen. Jag hade tidigare märkt att det fanns ringar över bokstäver i hela bibeln, därför fortsatte jag med chiffret under de stunder de va ljust och när jag inte orkade såga. Men alla orden skulle visa sig vara irrelevanta. Efter ungefär tre månader fick jag bort den första stolpen och det dröjde ungefär så lång tid mellan varje gång jag fick bort en stolpe.

När den sista stolpen äntligen var borta böjde jag mig ut för att kunna få en liten inblick om var jag befann mig. Det var en bra bit ner till marken, ungefär 10-14 meter skulle jag tro. Jag vågade inte hoppa i början. Men det kom en tidpunkt då jag helt enkelt inte kunde hejda mig själv även om jag visste att jag skulle skada mig och kanske dö om jag hoppade.

Jag kommer aldrig förstå hur jag kunde klara mig oskadd från det där hoppet. Tror jag ska skicka ett mail till mythbusters eller något. När jag väl var på marken kollade jag försiktigt runt omkring mig själv. Ingen syndes till. Sprang mot några träd. Till slut befann jag mig i en djungel. Jag sprang vidare, i tron om att jag var jagad och förföljd. Det blev mörkt men jag stannade aldrig. Solen gick upp.

Helt plötsligt hörde jag ett gevär skjutas av. Och igen. Jag löpte med de sista krafter jag hade kvar mot skotten. Lika plötsligt dyker en färgad man upp mitt framför mig med ett gevär riktat mot mig. Han skriker argsint mot mig på ett främmande språk. Röster hörs bakom honom, och efter ett tag kommer ett tiotal andra färgade män med gevär fram. Jag står på knä med händerna uppsträckta och bönfaller dem på engelska att inte skjuta mig. En av männen börjar då skratta och går fram till mig. Han laddar om sitt gevär, osäkrar och siktar mot mitt huvud. Jag börjar skrika panikartat och säger att jag kan ge dom 100 000 dollar om de tar mig till en stad och släpper mig fri. Han tittade på mig ett bra tag med en mordsint blick och sa; "Okey, but if you try anything, you die".

De släpade mig ut ur djungeln till några jeepar. Jag har inte så stor koll på hur många dagar vi körde eftersom jag knappt var vid medvetande, men jag kommer i alla fall ihåg att bilarna tankades minst två gånger. Till slut kom vi fram till en folktät stad och jag kollade mig omkring när vi åkte. Då kom jag på vad jag sagt till männen; att jag ska ge dom 100 000 dollar. Jag tänkte på vad som skulle hända när de insett att jag ljugit för dem. Nu var det kört tänkte jag.

Kort därefter såg jag något längre fram i körriktningen. Det jag kände när jag såg detta kommer jag aldrig glömma. En svensk flagga vajade över en byggnad. När vi mötte byggnaden stod det "The Swedish Embassy". Det här var min chans.Utan att tänke efter särskilt mycket hoppade jag av jeepen och ramlade mot marken. Männen märkte direkt vad jag gjorde och bromsade skrikandes. Jag sprang för mitt liv mot ambassaden där det stod ett antal militärer med svenska uniformer. Jag kollade bakom mig och ser att tre av männen sprang efter mig. Då skriker jag allt vad jag har mot militärerna; SVENSK I NÖD! HJÄLP MIG FÖR HELVETE!

Jag hör ett skott svischa förbi mig bakifrån. Militärerna öppnar eld. Jag löper in genom grinden upp mot byggnaden och in i den fort som fan, och hade inte personalen stoppat mig hade jag nog aldrig slutat springa. En dam med vänlig röst säger "Det är över, du är i säkerhet nu." Glädje.

Fick veta att jag befann mig i Kinshasa, Kongo i Centralafrika, och att det var den 5 juni 2008. Kul. Jag som trodde jag bara var i Rosengård på en weekendresa.

Efter diverse förhör, ID-problem och förseningar från alla håll och kanter sätts jag på ett plan mot Sverige och Arlanda efter 2 veckor. Jag hinner knappt sprätta den obligatoriska blaskiga ölen som serveras på planet förän nästa djävulskap börjar.

Fortsättning följer...

hasse knöl

"Allt jag kommer ihåg är att han flög över disken..."

Läget är inte som jag trodde det var först, att Myten är död sedan en lång tid tillbaka. Jag är inte hundra procent säker för man kan tamefan inte lita fullt ut på folk som säger någonting nu för tiden, men med tanke på att det är 2st som är helt oberoende av varandra som givit mig likvärdig information så tolkar jag det som att det är sant.

Jag har träffat & pratat med 2 personer, dock så får jag inte säga någonting om vad dessa personer heter eller sådan information. En av dessa personer jobbar på en kebabrestaurang, den andra personen är en väldigt grov man som var där och åt den dagen allt hände.

Jag kommer nu att visa Er en intervju mellan dessa två personer. Jag intervjuade dem på två helt olika tillfällen och ingen av dem vet att jag pratat med den andre. Jag kallar mannen som jobbar på kebabhuset för "Kebab-kocken" och den grova mannen för "Mr Muscle". Jag intervjuar först Kebab-kocken och efter att han ungefär förklarat typ i princip cirka... allt av historien så kommer Mr Muscle in i bilden en kort sekund, anledningen till det förklaras senare.

När både Jag, Kebab-kocken och Mr Muscle pratar om "Han" så menar vi såklart Myten...

- Tjenare Kebab-kocken. Mitt namn är Hasse Knöl och jag tänkte fråga lite saker om en viss person som ja...
- Ja ja, jag tror jag vet vem du menar. Du menar Han som sänkte XXXX (Mr. Muscle's namn näms).
- Öh... det kanske jag gör.
- Det är han du menar...
- Hur kan du...? Okey... vad kan du berätta om honom?
- Han jobbade här förut. Men sen det där hände så bara försvann Han. Ingen fattar varför han försvann, han gjorde ju inget fel. Men Han var en jävligt underlig jävel det dära... Men Han jobbade bra, kan inte klaga på honom på något sätt.
- Berätta allt som hände den där dagen som du säger att Han sänkte Mr. Muscle?
- Ja, vad ska man säga... Han & jag jobbade den dagen det hände, det var den 5 Maj 2005. Mr. Muscle och han polare kommer in & vill käka här och är väldigt ohövdiga. Men jag menar det är inget ovanligt med det. I kebab-branchen får man leva med att få höra skitsaker av folk som kommer in, tror det är ungefär samma sak som för Pizzabagare.
- Jaha, vad händer sen då? De är otrevliga säger du?
- Ja, det kan man lugnt säga. De skrattar och gör oss till åtlöje ett tag sen så vill de ha sin mat fort som fan helt plötsligt. Jag jobbade så fort jag kunde men de stressade mig ändå. Tillslut börjar de kasta salt och bestick på mig och då blir jag förbannad & säger åt dem att dra åt helvete och pekar på utgången. "Han" var & diskade i ett annat rum under tiden.
- Gick de iväg då eller stannade de kvar och fortsatte?
- I helvete att de gick, men det visste jag ju i och för sig att de inte skulle göra. Så de tar upp en stol & kastar den över disken och rakt in i en hylla med glas - och du kan väl räkna ut vad som hände med glaset...
- Vad hände nu då? Ringde du polisen?
- Näe, det varken hann jag göra eller behövde. "Han" hörde ju naturligtvis vad som hade hänt och gick ut ur diskrummet.

Nu börjar intervjun med Mr.Muscle, dock så struntar jag i att publicera det vi pratade om som jag redan fick ur Kebab-kocken.

- Mr. Muscle. Vad hände den 5 maj 2005?
- Jag vaknade upp på ett sjukhus, hade trådar och jävulskap överallt och kunde inte riktigt bestämma mig var någonstans jag hade mest ont.
- Hur hamnade du där? Var du med i någon bilolycka den dagen eller?
- Näe inte direkt...
- Du sa förut att du är en professionell bodybuilder och dessutom har varit med i svenska mästerskapen i tungviktsboxning - du kan väl inte ha åkt på spö den kvällen eller?
- Heh... det trodde jag med.
- Kan du berätta någonting om besöker på kebabrestaurangen?
- Jag kommer tamefan nästan inte ihåg någonting. Allt jag kommer ihåg är att Han flyger över disken i restaurangen mot mig... sen blir det helt svart. Varför undrar du allt det här, sprider du ut det så jävl...
- Nej nej nej! Det kommer jag inte göra! Jag håller på att föra en berättelse vidare bara, och det här är en liten del av den. Farligare än så är det inte.
- Visst visst...
- Kommer du inte ihåg något mer...?
- Lyssna här din jävla pajas. Jag åkte på spö av en liten jävla kille. Jag vet inte själv om han spöade mig för det svart från efter det att han flyger i luften mot mig, men jag har fått hört det efteråt av mina polare som ringde efter ambulans, jag låg på sjukhus i 3 månader med så mycket fel i kroppen att jag inte kommer ihåg allt som var brutet, krossat och förstört. Var det något mer du ville eller?
- Okey. Jag tror inte jag ska störa dig mera, tack för att jag fick prata med dig Mr. Muscle.
- Dra åt helvete du också.

hasse knöl